Deltagarkulturen gör barn till medskapare. De tränar sin läsning och sin skrivning i mycket högre grad än om de läst böcker. Den skiljer sig lika mycket från en kultur där man bara läser böcker på samma sätt som en middag skiljer sig från ett uppträdande.

Barn idag har kompetens inom deltagarkulturen. De må inte läsa böcker som förr men har utvecklat andra sidor som de kommer ha användning av i sitt fortsatta liv. De har genom dessa kommunikationsvägar också blivit skribenter och tränar sitt eget skrivande i mycket högre grad.

I ett program på P1  man förfasade sig över att barn inte läser så mycket böcker. Man ondgjorde sig över detta och antog att det kommer påverka deras kunskaper, deras uppfattning om världen och deras läsförmåga. Jag har alltid tyckt denna typ av farhågor är lite intressant.  Den inställningen antyder ju att man inte kan bli en kunnig kompetent människa – om man inte läser just böcker.

Den bortser ju också helt från det faktum att läsprocessen är en aktiv handling där hjärnan är en aktiv medskapare och att det som sker i hjärnan när man läser är det intressanta. Ögat läser inte heller en rad från vänster till höger utan gör ett antal nedslag i texten och läser ordbilder, ibland flera i taget. Ju mer van läsare man är desto snabbare igenkänning och desto fler nedslag behöver ögat göra. Man undrar därför om de här orosmakarna tror att detta bara kan ske om man läser just en bok?

Vad är en bok? En bok är en hög med papper med text och som är sammanfogad med något som kallas rygg och har en fram- och baksida.  Den har haft en utprovningstid på femhundra år och har haft en särställning som kunskapsförmedlare – med all rätt. Fast kanske kan det vara klokt att nu omfamna boken och erkänna att den har fått vänner i mediesfären?

Under de senaste årtionden har det kommit fler medier som också kan förmedla information och kunskap. Många textburna men på elektronisk väg. Att någon inte läser böcker idag berättar ju ingenting om ifall de läser eller inte. Många läser faktaartiklar, bloggar, livsberättelser, forum och mycket annat på nätet. På många av dessa platser kan man både läsa och kommentera.

Är de inte läsare då? Att de blivit snabba på att läsa och snappa, och kan dra egna slutsatser  räknas inte som kunskap? I radioprogrammet Vetenskap Forum (6/6 2011) tar man upp vad barns insändare handlat om under  de senaste 40 åren. Man har tittat på Kamratpostens insändarsida och analyserat ämnen och tittat på vilka barn idag inte skriver om och vad barn idag gör som de inte gjorde förr.

I slutet av 70-talet skrev barn om naturupplevelser. De kunde t ex skriva om sinnliga upplevelser av naturen:

Plötsligt såg jag hur vackert allting var. Det sista ljuset efter solnedgången, snöpudrade träd, sjön alldeles vit av snö. Stillheten. Jag t o m njöt av bilbruset från vägen.

Detta finns inte alls idag. Antingen är barn inte ute eller så tycker man inte det är något att skriva om. Något som sker idag och som inte alls fanns förr är att barn svarar på andras insändarsidor och att de där vill säga sin mening. Det visar ju att dagens barn upplever att de finns i en deltagarkultur, där de kan och vill ta plats och formulera sin ståndpunkt. Det är oerhört positivt, tycker jag!
Det betyder ju nämligen att de läser andras berättelser och blir engagerade och att de skriver själva. Det är på så vis en mycket mer engagerande läsupplevelser och som även får dem att träna sitt eget skrivande. I den deltagarkultur som nätet erbjuder serveras möjligheten att själv på ned sina tankar i ord.  När man gör det händer ofta något, man blir tvungen att bli tydlig med sina tankar och kanske får mothugg och frågor på det man skriver. Troligen kommer de här barnen ha stor användning av sin förmåga att snabba texter och skriva om dem. Boken var bra och är fortfarande bra på många saker men den har inte längre en särställning och är inte längre den enda kunskapsförmedlaren och det vet barn. Tack och lov!

Tagged with:
 

Comments are closed.

UA-75648286-1